”Jag var ofta ensam kvinnlig fysiker bland killarna”

Att vara forskare är inget vanligt jobb, det är ett sätt att leva

Aleksandra Foltynowicz är professor i fysik vid Umeå universitet och trebarnsmamma. Nu jobbar hon heltid igen efter att hennes yngsta barn börjat förskolan. Någon föräldraledighet på hundra procent har det dock aldrig varit tal om, det menar hon är omöjligt för en forskare på hennes nivå.

– I det här jobbet är det inget som kommer att vänta. Jag skickade in en ansökan om forskningsmedel en vecka efter att jag fött barn. Kommer det en deadline spelar det ingen roll om du just kommit hem från sjukhuset. Det krävs också att man har en partner som verkligen är med på det och stöttar en, annars är det kört, säger hon.

Hennes område är experimentell fysik. Hon och hennes forskargrupp på Institutionen för fysik arbetar med att utveckla nya optiska mätmetoder för att studera molekyler i gasfas. Data från deras experiment hjälper till att skapa och förfina modeller som kan användas för att tolka information från rymdteleskop och få ny kunskap om planeter långt utanför vårt eget solsystem. Teknikerna de använder sig utav är mycket komplexa och krävande.

– Det är väldigt spännande. Jag har alltid varit tekniskt intresserad. Jag har lätt för att se mönster och vill gärna veta hur saker fungerar, säger hon.

Aleksandra Foltynowicz växte upp i Polen på 1980-talet, en tid då samhällets syn på könsroller fortfarande var väldigt snäv.

– Jag har ett starkt minne från förskolan att leksakerna var uppdelade mellan pojkar och flickor. Som flicka fick jag inte leka med det som jag tyckte var de roliga sakerna, som bilar och byggklossar. Hemma fick jag det men inte på förskolan, säger Aleksandra Foltynowicz vars båda föräldrar var akademiker och forskade inom kemi.

Redan i grundskolan hade hon en engagerad lärare i matematik som la extra mycket tid på henne. På gymnasiet valde hon ett engelskspråkigt program och hade turen att få en kunnig och vidsynt lärare i fysik som lärde henne att tänka som en forskare.

– Mina föräldrar och lärare… det var ingen av dem som berättade att tjejer inte får hålla på med matte och fysik. Det fick jag höra från andra senare men då var det för sent. Så på så sätt hade jag tur att ingen försökte dämpa det intresset hos mig. Tvärtom uppmuntrade mamma och pappa mig, de hjälpte mig med läxorna och skjutsade mig till olika extra aktiviteter.

Kom till Umeå som utbytesstudent

Efter två års universitetsstudier i fysik kom hon 2002 som utbytesstudent till Umeå, ett av få universitet hon kunde söka till som erbjöd kurser på engelska. Här har hon sedan blivit kvar, med en avstickare till USA som postdoktor.

Aleksandra Foltynowicz forskning är inte den enklaste att förklara – men inte desto mindre betydelsefull. Det handlar om grundforskning i världsklass som har möjliga tillämpningar inom vitt skilda områden.

Tänk dig att varje unik molekyl har ett eget ”fingeravtryck”. Fingeravtrycket avgörs av energiövergångar i molekylen som leder till att molekylerna absorberar en viss kombination av ljus i olika färger när man lyser på dem.

– Det som är väldigt specifikt för oss är metoden vi jobbar med som baseras på en typ av laser som kallas för optisk frekvenskam. En traditionell laser sänder ut ljus i en enda färg, man kan tänka på en röd eller grön laserpekare. Andra ljuskällor, som vanliga lampor, sänder ut vitt ljus som består av väldigt många färger utan mellanrum. En optisk frekvenskam däremot ser ut som en kam. Det är som att ha hundratusen vanliga lasrar i en stråle.

Nobelprisbelönad teknik

Forskarna som utvecklade tekniken bakom den optiska frekvenskammen i början av 2000-talet belönades med Nobelpriset i fysik 2005. Tekniken har tillämpningar inom många områden, men det Aleksandra Foltynowicz jobbar med är spektroskopi.

– Absorptionsspektroskopi innebär att man sänder ljus genom ett prov, till exempel luft. Genom att se hur mycket ljus och vilka färger som absorberas kan man reda ut vilka molekyler som befinner sig i provet, säger hon.

Metoden är användbar för att undersöka bland annat utsläpp från industrier, förbränningsprocesser och utandningsluft. Just nu fokuserar Aleksandra Foltynowicz mest på tillämpningar inom astrofysik.

– Med hjälp av absorptionsspektroskopi kan man få information om vad som finns i atmosfären på exoplaneter, alltså planeter utanför vårt solsystem. Där, i rymden, finns inga lasrar men det finns stjärnor och planeter. Stjärnans ljus går genom planetens atmosfär, fångas upp av ett teleskop och visar ett absorptionsspektrum av exoplanetens atmosfär.

Aleksandra Foltynowicz forskargrupp köper inga konventionella spektrometrar utan använder den optiska frekvenskammen på ett eget, unikt sätt för att genomföra experiment och ta fram väldigt precisa data om molekyler. Dessa behövs för att andra forskare ska kunna skapa exakta modeller och analysera information som kommer från till exempel James Webb- och Hubbleteleskopet.

Tror på ett genombrott

– Man hade aldrig kunnat gissa för tio år sedan var vi skulle vara idag med den här tekniken. Jag vet inte vad ”the next big thing” blir men jag tror att det kommer något genombrott och jag hoppas att mer och mer få vara en del av det större forskarsammanhanget.

Något Aleksandra Foltynowicz också hoppas på är att få fler kvinnliga kollegor.

– Jag har många gånger varit ensam bland killarna. Det finns väldigt få kvinnliga fysiker framför mig, som är äldre än jag, och fortfarande ganska få omkring mig. Men jag tror att det kommer att ändras, det finns många yngre kvinnliga forskare som jag hoppas fortsätter sina karriärer. Att vara forskare är inget vanligt jobb, det är ett sätt att leva och man måste vara lite tuff, säger hon.