Hundra terminer med döden som ledsagare

Obducent – hur trevligt låter egentligen det på en skala ett till fem? Den som gör sig en bild av dr Frankenstein blir dock gruvligen besviken av att träffa Anders Eriksson. En helt normal, pratglad typ som lika gärna kunde varit din granne.

Anders Eriksson är professor i rättsmedicin. Att obducera är en av de uppgifter en sådan kan ha, men det rättsmedicinska området är betydligt större än så. Fast ändå. Rättsmedicin handlar verkligen till stor del om döda människor. Annars handlar ju läkaryrket vanligen om att rädda eller förbättra liv, men en rättsmedicinare tar ofta vid när livet – åtminstone i biologisk mening – har lämnat.

Underlättar sorgearbete

– Dels handlar det om ett rättspatos. Som rättsläkare bidrar man till något slags sundhet i samhället genom att kunna slå fast hur dödsfall har skett så att domstol eventuellt kan fälla eller fria en misstänkt på så goda grunder som möjligt. Dels underlättar det sorgearbetet för de anhöriga att kunna berätta hur döden har kommit. Vi jobbar med döda, men har mycket kontakt även med de levande, säger Anders Eriksson.

Jobbet har fört honom runt i världen. Han har varit gästprofessor i Detroit, utbytesprofessor i Bangalore i Indien och Pretoria i Sydafrika, han har utrett krigsförbrytelser i Kosovo, kvalitetsutvecklat rättsmedicinen i Estland och identifierat tsunami-offer i Thailand och Sri Lanka. För att bara nämna en del. Men under alla år har han ändå haft minst ett ben kvar i Umeå, där han bor på sin farfars fars mark i Degernäs, med timmerhus, hund, höns och bin. I Umeå utbildade han sig till läkare på 1970-talet. Att det blev rättsmedicin hade till stor del att göra med de levande. Under arbete som amanuens i anatomi och senare även i patologi upptäckte han att chefen och personalen också på rättsmedicin var jättetrevliga. Det var kort sagt kul att gå till jobbet. Redan från tredje terminen på utbildningen började han själv att undervisa, disputerade i anatomi 1979, blev docent och överläkare i rättsmedicin före 30 års ålder – ”aldrig fått vara ung” – blev 1992 adjungerad professor, fick 1998 en fakultetsprofessur med två tredjedelar vid Medicinska fakulteten och en tredjedel kliniskt arbete åt Rättsmedicinalverket. Numera senior professor, vilket innebär att han jobbar 50 procent.

Levande och döda

Men låt oss börja i änden med de levande. För om man ska vara rättvis, arbetar en rättsmedicinare alltså inte enbart med döda kroppar. Ungefär hälften av rättsmedicinen handlar om att undersöka levande, brottsoffer och misstänkta gärningsmän.

Det område Anders Eriksson senast har blivit känd för är skakvåld mot spädbarn. Genom sin forskning har han kommit på tvärs med ett vetenskapligt paradigm, med andra forskare och med delar av samhället utanför. Ja, till och med på kollisionskurs med sig själv. Det handlar om föräldrar som har dömts för att ha orsakat hjärnskador på sitt spädbarn genom skakning, i något fall efter sakkunnigutlåtande i domstol av Anders Eriksson. Men i senare forskning har samme Anders Eriksson och medarbetarna i en omfattande SBU-studie funnit att den metod för bedömning som låg till grund, den så kallade triaden av kliniska fynd, inte alls är tillräcklig för att utesluta att symtom och fynd skulle ha uppkommit på andra sätt. Så några dömda har fått resning i målet och frikänts med stöd av Anders Erikssons forskning som även blivit internationellt uppmärksammad och lett till sakkunniguppdrag i domstol i flera länder. Vilket visar att vetenskapens nuvarande ståndpunkt inte är något statiskt, utan förändras i takt med att kunskapen växer.

När det gäller medicinsk åldersbedömning av ensamkommande är Anders Eriksson också kritisk. Inte mot att de görs och kan behövas, utan mot att den metod som Rättsmedicinalverket har valt inte är vetenskapligt validerad. Den innehåller en alltför stor osäkerhet som gör att Migrationsverket eller domstol, liksom inte minst den berörda individen, kan hamna i ett svårt läge.

Styckmord rättsskandal

Men åter till de döda. Även där har Anders Eriksson som rättsmedicinare varit med på ett hörn i många uppmärksammade fall. Ett gäller styckmordet av Catrine da Costa, en av vår samtids största rättsskandaler, där ”obducenten och allmänläkaren”  fick sina legitimationer indragna och sina liv förstörda sedan de pekats ut för att ha styckat Catrine, men ändå inte kunde överklaga domen eftersom de friades för själva mordet. Att det kunde gå så trots total avsaknad av teknisk bevisning berodde delvis på att en annan rättsläkare, Jovan Rajs, påstod att kroppen hade styckats av experter. Något som fullkomligt tillbakavisas av Anders Eriksson.

– För det första styckar inte vi obducenter människor! Det är absolut inte det man ägnar sig åt under en obduktion och det är heller inget man utbildas för. Dessutom var kroppen i det här fallet styckad på ett sätt som vilken jägare som helst hade klarat, säger Anders Eriksson, själv passionerad jägare på fritiden.

Han har för egen hand obducerat cirka 6 000 avlidna och ansvarat för obduktionen av ytterligare 10 000. I detta arbete håller han en yrkesmässig distans, och betraktar den döda kroppen bara som ett skal efter någon som inte lider längre. Som naturvetare tror han inte på något liv efter detta. När det är slut, är det slut – ”vi återgår till atomernas värld”. Något som inte står i motsats till att skalet, kroppen, ska hanteras etiskt och med respekt.

Plågsamt lidande

Men det händer enstaka gånger att distansen blir svår, när det handlar om någon som har utsatts för lidande innan döden kom som befriare. Ett sådant fall var den fyraårige tyske pojken Michael som 1990 hade plågats till döds av sin styvpappa med benäget bistånd av pojkens egen mamma. Michael hade bland annat bundits vid ett träd i de värsta myggtrakterna utanför Arjeplog och var alldeles knottrig av myggbett. I magen kunde man hitta björnmossa och knappt kokt ris. De vuxna hade ”utfodrat” pojken med ris som de hällt på marken som han försökt fiska upp. Då var det svårt även för den mest förhärdade rättsläkare att inte känna både sorg och vrede.

Ett annat tillfälle när känslorna höll på att ta överhanden var när han skulle undersöka en misstänkt mördare på häktet. Mannen ifråga hade med kniv torterat sin fru till döds inför parets skräckslagna sex minderåriga barn, men på häktet ansåg han sig ha svårt att resa sig för att han hade ont i ett knä. Då rann det över för rättsmedicinare Eriksson som utan pardon barskt kommenderade ”Stå upp!”.

Terminens ros

Det tredje benet i yrkestillvaron är undervisning. Eriksson utbildar såväl läkar- och tandläkarstudenter som blivande poliser och jurister i rättsmedicin. Sedan 1994 håller han den fristående kursen Rättsmedicin för jurister som attraherar studenter från hela landet, och under tio års tid innehade han posten som nationell studierektor för specialistutbildningen av blivande rättsläkare. Han har även varit ute och undervisat mellanstadieelever om faran med att exempelvis knuffa en kamrat och gymnasieelever om risken med droger. Ett antal terminens ros från studenterna samt Medicinska fakultetens pedagogiska pris vittnar om att Anders Eriksson är en uppskattad magister. Trots det – eller kanske just därför? – föredrar han klassiska föreläsningar och seminarier. Studenterna behöver en stam, en julgran, som de sedan kan klä, resonerar han. Förutom den regelrätta undervisningen i rättsmedicin, brukar han också hålla en inspirationsföreläsning under läkarstudenternas sista termin där han bland annat berättar om uppdragen för krigsförbrytartribunalen, med budskapet att ta chansen till nya personliga och professionella upplevelser, även om det hamnar utanför den egna komfortzonen.

Som professor, numera senior sådan, har han genom åren handlett ett antal doktorander. Flera av doktoranderna har disputerat  på prevention av självmord, dråp och olycksfall. Det visar att rättsmedicinen också kan bidra till att rädda liv och förhindra skador och lidande, genom att utifrån forskning om skador och död leda fram till förebyggande åtgärder. Närmare 500 publikationer har intresset för forskning och undervisning också resulterat i, varav några läroböcker, fackböcker och bokkapitel på flera språk.

Skymtar målgången

Om framtiden för rättsmedicinen är han lite bekymrad. Visserligen blir rättsläkarna fler och det är positivt, men det är klen återväxt på forskande rättsläkare. Idag finns bara tre professorer i ämnet i hela landet, varav den yngste är blott tio år yngre än Eriksson själv.

– Läkaryrket är det enda akademiska yrke där det är negativt för löneutvecklingen att ägna sig åt forskning. Men lyckligtvis har inte pengar varit min drivkraft, säger Anders Eriksson.

Han är nu inne på sin 101:a termin, vid en ålder när de flesta har gått i pension. Och nu börjar målgången så smått skymta. En lovande doktorand som Eriksson handleder disputerar snart. Planen är att lagom till 70-årsdagen och 102 terminer ska Anders Eriksson lämna över stafettpinnen för undervisningen i rättsmedicin i Umeå. Och kanske fortsätta forska lite grann som emeritus, men även få mer tid åt bin, hund, hönor och jakt.