"Att dela upp klinik, forskning och undervisning passar inte mig"

Finns det verkligen en genväg till docenturen? Titeln på Berit Byströms föreläsning är noga vald just för att väcka reaktioner. Och det har den gjort, men kanske inte på det sätt hon förväntade sig.

– Jag hoppades att titeln skulle locka folk som tänker "vadå, finns det genvägar?". Men jag var inte beredd på att en del var oroliga för att jag undervärderade min forskning, att jag inte tyckte att jag förtjänade min docentur. Men det tycker jag att jag gör, säger hon.

Berit Byström disputerade 2009 med avhandlingen ”Laminins and alpha11 integrin in the human eye: importance in development and disease”, som handlar om hornhinnans sammansättning ner på molekyl- och proteinnivå. Då hade hon arbetat som hornhinnekirurg i drygt tio år. Efter hennes disputation kom en ny operationsteknik som möjliggjorde så kallad lamellär transplantation, där man byter ut enskilda lager i hornhinnan.

– Då krävdes det mycket fokus på klinik. Nya operationstekniker, bygga upp en hornhinnebank, utbilda annan personal… Tanken är ju att man ska forska mer efter sin disputation, men jag kände att jag inte kunde lämna kliniken, säger Berit Byström.

– Här är min karriär: 1,2 cm i diameter och en halv millimeter tjock, säger Berit Byström.

BildJohanna Nordström

Känslan av att tiden inte räcker till dyker upp ibland hos många som kombinerar kliniskt arbete med forskning, och det gäller även Berit.

– Forskning är fantastiskt roligt och berikande, och om man har mer tid kan man producera mer forskning – det är ju självklart. Men att dela upp tydligt i forskning, undervisning och klinik passar inte min situation. Även om det står forskning på schemat så kan jag behöva vara beredd på komplikationer hos en patient som jag opererat dagen innan. Det kan låta splittrat, men det har gett mycket under resans gång. Nu tycker jag också att det kliniska har gift sig med min forskning, säger hon.

Genvägen gick via "Theodors ögon"

Förutom att vara provokativ är titeln på Berit Byströms docentföreläsning också en ordlek – det var faktiskt gener som fick henne att satsa mer på forskning. Hennes första projekt kring gener som orsakar ögonsjukdomar handlade om en sjukdom som visade sig vara kopplad till vissa familjer och släkter.

– Den här sjukdomen orsakar återkommande sår på hornhinnan. Patienterna kallade den "Theodors ögon", men ingen visste vem Theodor var, berättar Berit.

Tillsammans med genetikern Irina Golovleva och deras gemensamma doktorand Frida Jonsson började Berit leta efter Theodor i olika kyrkböcker i områdena där patienterna bodde. En dag meddelade Frida att hon lyckats sätta ihop alla familjer till samma släktträd.

– Den ursprunglige Theodor föddes 1821 och han och hans fru fick 11 barn. Den här ögonsjukdomen visade sig vara ett dominant anlag.

Ögonsjukdomen, som idag kallas Epithelial Recurrent Erosion Dystrophy (ERED), beror på en mutation i en specifik gen. Artiklarna om sjukdomen fick internationellt gensvar och den har visat sig finnas i flera länder.

– Det lyckade samarbetet med ERED sporrade till ytterligare projekt. Vi identifierade fler sjukdomar, som många fler lider av, som vi kan undersöka. Det är just den här ”genvägen” som gjort att jag satsat mer på forskning – om man hittar en bakomliggande förklaring, genetisk eller annan, skapar man förutsättningar i framtiden för läkemedel mot den specifika sjukdomen, säger Berit Byström.

För närvarande driver Berit Byström forskningsprojekt relaterade till en annan förmodat ärftlig hornhinnesjukdom, Fuchs' endoteliala hornhinnedystrofi. Hypotesen är att det även här finns en genetisk orsak.

– Dels drivs jag av nyfikenheten, att beskriva felet eller problemet, men i dagsläget är också den enda behandlingen som finns att transplantera hornhinnan. Om vi kan hitta vad den här sjukdomen beror på kan vi behandla den medicinskt istället för kirurgiskt. Man kan likna det vid hur behandlingen av magsår har utvecklats – förut opererade man magsår, men nu tar man tabletter istället, förklarar Berit.

Tvärprofessionellt team behandlar med kirurgi och medicin

En annan viktig del av hennes arbete har handlat om att bygga upp ett inflammationsteam vid Norrlands universitetssjukhus. Teamet består bland annat av reumatologer, dermatologer, hematologer och tandläkare, som träffas två gånger per termin för att diskutera olika fall. Idén kom när Berit Byström upplevde att vissa patientgrupper återkom till henne regelbundet med samma typ av problem.

Idén till ett tvärprofessionellt inflammationsteam kom till när Berit Byström såg att en viss kategori av patienter återkom med samma problem på hornhinnan.

BildJohanna Nordström

– De här patienterna hade djupa sår som ibland utvecklats till hål i hornhinnan och som uppstått spontant. Gör man ingenting och det är hål i ögat blir man till slut blind. Rent kirurgiskt måste man ju lappa och laga de här hålen, men jag märkte att vissa patienter återkom om och om igen trots tidigare kirurgi, berättar Berit.

Risken för den här typen av problem är förhöjd hos personer som har autoimmuna sjukdomar som till exempel reumatism, atopi (svår allergi), rosacea och GvHD.

– Det finns beröringspunkter mellan hornhinneproblem och andra sjukdomar, och det finns behandling för systemsjukdomen som verkligen skulle hjälpa problemen med ögonen. Där såg jag behovet av att ha kontakt med andra kliniker. Samarbetet har haft stor betydelse för enskilda patienter, där vi som team behandlar personen akut med kirurgi där det krävs och parallellt behandlar medicinskt för att försöka stoppa processen. Kännedomen om vårt team-arbete har skapat ringar på vattnet, så även i andra nordiska länder vill man starta upp liknande samarbeten, fortsätter hon.

Kontinuitet har lett till flera samarbeten

Berit Byström har arbetat länge på Norrlands universitetssjukhus och menar att kontinuiteten innebär en mängd fördelar. Hon har ett stort nätverk bland kollegor på olika kliniker och kan följa upp sina patienter över tid för att upptäcka problem som återkommer.

– När jag till exempel fick idén till ett inflammationsteam kunde jag prata med kollegor från andra kliniker som jag kände i matsalen och på så vis få igång ett samarbete. Kontinuitet och engagemang är bra för sjukvården och bra för patienterna, säger Berit.

Hon har också andra pågående samarbeten med kollegor på såväl sjukhuset som universitetet, som bland annat utgår från den hornhinnebank hon varit med och byggt upp. När någon donerar vävnad till hornhinnebanken kan hen godkänna att den får användas även för andra medicinska ändamål än transplantation. I sådana fall kan vävnaden bidra till den medicinska utvecklingen genom forskning och nya metoder. Ett exempel på det är ett samarbete med professor Lena Gunhaga vid Umeå Centrum för molekylär medicin, UCMM, kring olika typer av ögonvävnad.

Inom institutionen för klinisk vetenskap har Berit ett samarbete med Ulrika Ottander, docent i obstetrik och gynekologi. Tillsammans undersöker de hur man bäst positionerar patienter vid vissa gynekologiska operationer, så kallad robotkirurgi, där man lutar kroppen (och huvudet) bakåt för att få fri sikt att operera i lilla bäckenet. Då finns en risk för ökat tryck i ögat, och hur man ska bedöma och ta hänsyn till den risken utgör basen för samarbetet.